█ ▲ ♫ ♪

Känner mig så jäkla left out ibland.

Ingen verkar förstå mig, ingen orkar väl bry sig.

Jag kan själv säga att jag är värd bättre, bättre än det här.

Jag behandlar alla med respekt och jag möter folk med ett leende.

Även om jag känner att jag håller på att gå i tusen delar inombords, så kan jag ändå hålla en "pjäs".

Jag kan le och skratta, även om det gör ont.

Jag kan låtsas som att allt är bra, även fast det inte är det.

Jag kan bygga upp hur mycket jag vill inombords, men jag inser att den muren alltid kommer rasa.

En stark person kan man väl kalla mig, för det är jag.

Jag står alltid upp för mig själv, och jag låter aldrig någon trycka ned mig eller någon av mina vänner.

Jag säger det jag tycker, och dom saker som är fel eller nedlåtande håller jag för mig själv.

Jag har mina ups and downs, och jag medger att jag inte är perfekt.

Men även jag mår dåligt, även jag faller sönder inombords ibland.

Min stamning påverkar mycket, väldigt mycket om jag ska vara ärlig.

Det känns som att jag inte kan vara mig själv, att såfort jag möter någon så blir jag alldelens för tänksam på vad jag kan säga, och hur jag kan säga det utan att stamma.

Många tankar går åt till det.

98% av dom tankar jag har är om stamningen, hur jag kan undvika stamningen, hur jag själv kan må bättre, vad folk kommer tycka, stress, nervositet och rädsla.

Och jag vet att många har det så otroligt mycket svårare än mig här i världen, men alla måste få kunna må dåligt över sig själv, så är livet.

Ville bara säga detta så att ni förstår varför jag inte bloggar lika mycket längre.

Ett av mina favoritband, just för deras känsla och deras text.