█ ▲ ♫ ♪

worst day in a long time

Har haft värsta dagen på länge. Gråtit över engelskan, över en redovisning av en artikel jag inte ville göra. Gått runt med det i tankarna hela dagen och när jag väl försökte prata, så kom det inga ord.
Jag har ingen aning om varför, men engelska verkar alltid vara svårare att prata än svenska när det gäller stamningen. Jag pratar inte engelska regelbundet, så det kan ju bero på det.
Känner väl att jag har en sån där "low-period" då allt bara går fel.
Känner för att stanna hemma och gråta i ett hörn ibland. Känslorna kommer då och då.
Just nu vill jag låsa in mig på rummet i någon vecka och inte prata med någon.
Ni som tror att stamning är jättekul och enkelt, ni kan inte ha mer fel.
Tänk er att aldrig kunna prata normalt, aldrig kunna ha något annat i era tankar än knep på att undvika stamningen när ni pratar.
Att aldrig få en stund då ditt talande flyter på som det ska.
Det är en psykisk påfrestning och min mentala hälsa är väl inte på topp.
Det finns alltid folk som inte lever med stamning som säger att dom förstår hur det känns, vilket dom inte gör.
Ingen kan någonsin förstå hur det är att leva med stamning om man inte själv har det.
Folk säger att jag måste acceptera min stamning så jag kan börja leva med den.
Jag har haft den i 9 år, jag tror inte heller att den kommer försvinna. Så att acceptera den innebär för mig att jag ska vara nöjd över att jag har den. Vilket jag aldrig kommer bli.
Jag hatar min stamning, av hela mitt hjärta. Och hur mycket jag önskar att den kunde försvinna, så kan den inte det.
Jag tänker iallafall gå och lägga mig.
Dagarna kommer och går, och ibland önskar jag att jag kunde styra det.
 
Min styrkelåt i nuläget.
 
 
xoxo
 

worst day in a long time

Har haft värsta dagen på länge. Gråtit över engelskan, över en redovisning av en artikel jag inte ville göra. Gått runt med det i tankarna hela dagen och när jag väl försökte prata, så kom det inga ord.
Jag har ingen aning om varför, men engelska verkar alltid vara svårare att prata än svenska när det gäller stamningen. Jag pratar inte engelska regelbundet, så det kan ju bero på det.
Känner väl att jag har en sån där "low-period" då allt bara går fel.
Känner för att stanna hemma och gråta i ett hörn ibland. Känslorna kommer då och då.
Just nu vill jag låsa in mig på rummet i någon vecka och inte prata med någon.
Ni som tror att stamning är jättekul och enkelt, ni kan inte ha mer fel.
Tänk er att aldrig kunna prata normalt, aldrig kunna ha något annat i era tankar än knep på att undvika stamningen när ni pratar.
Att aldrig få en stund då ditt talande flyter på som det ska.
Det är en psykisk påfrestning och min mentala hälsa är väl inte på topp.
Det finns alltid folk som inte lever med stamning som säger att dom förstår hur det känns, vilket dom inte gör.
Ingen kan någonsin förstå hur det är att leva med stamning om man inte själv har det.
Folk säger att jag måste acceptera min stamning så jag kan börja leva med den.
Jag har haft den i 9 år, jag tror inte heller att den kommer försvinna. Så att acceptera den innebär för mig att jag ska vara nöjd över att jag har den. Vilket jag aldrig kommer bli.
Jag hatar min stamning, av hela mitt hjärta. Och hur mycket jag önskar att den kunde försvinna, så kan den inte det.
Jag tänker iallafall gå och lägga mig.
Dagarna kommer och går, och ibland önskar jag att jag kunde styra det.
 
Min styrkelåt i nuläget.
 
 
xoxo