█ ▲ ♫ ♪

livet

Sitter just nu i Krilles bil påväg hem från stugan. For dit torsdag kväll, har varit underbart väder men lite för varmt då det varit vindstilla. Nu vill jag bara hem till min Iris och kramas. Annars händer det inte mycket i mitt liv, jobbar för fullt och sover. Väntar på löner och väntar på att få spendera dom, haha. Nu ska jag lägga undan min padda och luta mig tillbaka i sätet.

Vi hörs väl när det händer något kul i mitt liv! 




18 år och vuxen

Jaha, då var man 18 och vuxen. Känns konstigt att inte kunna säga att jag är 17 år längre.
Firade mig igår då, åt smörgåstårta, som jag förövrigt ska äta till lunch idag då jag är ledig. Mormor och morfar, Sandra och Martin, Bella och resten av min familj var såklart här. Fick pengar av mormor och morfar och av mina föräldrar, presentkort på Gina Tricot på 500:- av mina föräldrar, presentkort på underkläderbutiken mittemot Blå Gåsen på 500:- av Sandra, presentkort på Lyxx på 500:- av Krille, ett nytt garderobsystem eller vad man ska kalla det av Martin, One Directions parfym av Bella. Fick också en bukett med röda rosor av Bellas familj! Alla var jättefina presenter och jag är så nöjd! 
Nu ska jag äta smörgåstårta och skriva mitt tal till NP imorgon.
Ha det bra!





worst day in a long time

Har haft värsta dagen på länge. Gråtit över engelskan, över en redovisning av en artikel jag inte ville göra. Gått runt med det i tankarna hela dagen och när jag väl försökte prata, så kom det inga ord.
Jag har ingen aning om varför, men engelska verkar alltid vara svårare att prata än svenska när det gäller stamningen. Jag pratar inte engelska regelbundet, så det kan ju bero på det.
Känner väl att jag har en sån där "low-period" då allt bara går fel.
Känner för att stanna hemma och gråta i ett hörn ibland. Känslorna kommer då och då.
Just nu vill jag låsa in mig på rummet i någon vecka och inte prata med någon.
Ni som tror att stamning är jättekul och enkelt, ni kan inte ha mer fel.
Tänk er att aldrig kunna prata normalt, aldrig kunna ha något annat i era tankar än knep på att undvika stamningen när ni pratar.
Att aldrig få en stund då ditt talande flyter på som det ska.
Det är en psykisk påfrestning och min mentala hälsa är väl inte på topp.
Det finns alltid folk som inte lever med stamning som säger att dom förstår hur det känns, vilket dom inte gör.
Ingen kan någonsin förstå hur det är att leva med stamning om man inte själv har det.
Folk säger att jag måste acceptera min stamning så jag kan börja leva med den.
Jag har haft den i 9 år, jag tror inte heller att den kommer försvinna. Så att acceptera den innebär för mig att jag ska vara nöjd över att jag har den. Vilket jag aldrig kommer bli.
Jag hatar min stamning, av hela mitt hjärta. Och hur mycket jag önskar att den kunde försvinna, så kan den inte det.
Jag tänker iallafall gå och lägga mig.
Dagarna kommer och går, och ibland önskar jag att jag kunde styra det.
 
Min styrkelåt i nuläget.
 
 
xoxo
 

Tidigare inlägg